En dag, som vilken annan som helst. Vad finns det egentligen att säga? Mina tre promenader i veckan som jag lovat mig själv har minskats till en och bara tanken på någon annan träning gör mig svettig. Det är dock inte latheten som återigen kickat in, faktum är att sen sista dagen på vårt projekt (Karantän) har jag drabbats av en förkylning som inte verkar ge sig. Nu mår jag dock bättre så ikväll när jag kommer hem blir det en riktigt lång promenad.
Hela den här grejen börjar kännas ganska töntig nu. Jag menar, de så väldigt tydliga målen jag hade har bleknat inför denna inte särskilt tuffa utmaning, motivationen i vårens skimrande sol verkar ha skuggats av Islands aska...dessutom är det drygt att inte ens klara av någonting så här simpelt! Jag har en förmåga att avsluta saker som jag påbörjat ganska snabbt och jag vill verkligen klara det här. Nä, nu får jag ju ta mig samman. Börjar ju kännas helt galet dumt nu.
Men kanske är det detta som håller en nere på jorden också? Om jag lyckades med allt jag tog för mig så skulle även lyckan att vinna försvinna. Äh, det där vet du redan. Knäck en ny nöt. Uppfinn ett nytt hjul....
Något som lyckats förvåna mig i helgen är att jag faktiskt gillar trav. Eller, att sitta och se på det på TV utan någon som förklarar bredvid är väl inte superkul. Men att befinna sig mitt i händelsernas centrum, träffa laddade skötare och halv-nervösa kuskar, ja det är värt att spendera en hel lördag på! Jag var nämligen på Umåker i lördags med MT hela dagen!
Har inte så värst mycket mer att säga nu...
Every word you say...I think I should write down.
Har inte så värst mycket mer att säga nu...
Every word you say...I think I should write down.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar