där stigarna tar slut...

Så då satt man där igen. I bussen på väg hem från skolan, som så många andra dagar fylldes jag av en känsla av total trötthet. Hade verkligen tänkt börja med att läsa den där engelska boken men ack o ve. Gjorde jag det? Allting omkring mig talade för att bara släppa allt, njuta av solens underbara vårsken som just nu fyller vårt underbara Norrland. Så det var det jag gjorde. Med boken fortfarande uppslagen i knät slöt jag mina ögon, tryckte bak ryggstödet en bit och bara njöt helt fullt ut.
Sen vaknade jag.

Har nu när jag kommit tillbaka till verkligheten börjat tänka på att packa i alla fall...Jag och resten av min familj ska dra till våra släktingar i Örebro imorgon. Sen är vi borta huuur länge som helst! Kändes ganska skönt, tills skolan kom ikapp såklart! Då började jag inse att lovet skulle bli till hälften lov och till hälften skola hursom. Att jag då befinner mig på en helt internet befriad plats utan täckning förbättrade inte mitt redan kassa läge. Men då kan man känna sig lycklig över att man kan lämna all stress till någon annan. Låter lite flummigt. Men för mig funkar det. När sånt här händer (vilket är ganska ofta..skyller på någon konstnärlig ådra som gör mig till en förvirrade människa), vet jag åtminstone att jag kan lämna allt och få lite perspektiv på saker och ting, bara genom att be en enkel bön.

Hjälp mig.